Balkong

Var och handlade med maken idag, på LEROY-MERLIN. Jättestort, men verkligen JÄTTESTORT byggvaruhus eller vad det kan heta.
Vi har en balkong som liksom är som en smutsig betongficka framför vardagsrummet. Perspektivfönster ut mot den, men betongen sluter sig uppe och nere, lämnar bara som en remsa av utsikt. I den Kinakvarteren.
Men ändå. Det bestående intrycket är smutsig betong.

Nu köpte vi ett litet teakgolv (kanske) samt tre möbler, style Bistro, två rangliga stolar och ett bord.
Jag ville ha en fondtapet på betongen, själva räcket, badkarskanten liksom, men de verkade vara gjorda för inomhusbruk. Med bambu eller björkstammar.
Så det blev inget.
Ändå är förändringen, golv plus möbler, avsevärd.
Vi har tagit balkongen i besittning.

Om ni undrar hur det går med det vita vardagsrummet innanför.
Maken ville ha färg.
Vi gick runt bland kilometer av färg, som yoghurtarna på Auchan.
Och till slut kom vi överens om (ja, kom överens, fråga mig inte hur) om en ganska mörkt blå färg. Till en vägg.

Hemma försökte jag applicera rakt i hörnen/kanterna.
Deprime totale.
Jag lade ned och gjorde annat.
Maken kom tillbaka (efter vända två med golvet och möblerna) och tog över och målade blått.
Ännu värre. Jag hade målat svajigt men inom lagens råmärken. Han bredde ut sig helt.

Nu har vi maskeringstejpat där det gick. Den misslyckade kanten också, men den får vi maskeringstejpa  igen, när vi målat över det blå utanför.

Jag hatar att måla om. Men nu är lovet slut och i morgon börjar skolan igen, då kanske allt blir normalt. Som genom ett under.
hej.

Diverse

Nya tider. Nu skriver jag sådär stressat varje dag igen. Om allt och ingenting, sånt som gör att man tänker blablabla när man läser.
Det finns såna författare, jag är vän med åtminstone en av dem på fb.

Nä. Jag har tagit upp målningen igen. Eller rättare sagt, jag plockar ut grejerna ur ett rum för att kunna måla det. Men för att kunna plocka ur grejerna ur ett rum måste man tömma ett annat rum så att man kan ställa grejerna där.
Det har jag gjort. Hallen är nu tömd på vissa grejer, bland annat speldosorna.
Fy fan vad jag tycker illa om flyttkartonger med blandat innehåll. Typ: sladdar, stekpanna, fårskinn, foto i ram, multikontakt, övningsböcker i engelska, papper om en mobiltelefon. För att inte tala om pennor, suddigum, salladsskålar i plast och bålslev. Också i plast.
Det tar sån tid att ta ställning till det hela då.

Hittade t ex tre små speldosor. Ja, inte med dosa, bara själva maskineriet, made in China. De har drivit runt hos oss i åratal, vet inte riktigt var de kommer ifrån. Hade en kompis som hade en sån uppskruvad på torrdasset på landet.
Men vi har inte torrdass här och dörrkarmarna är av stål så det fick vara.
Till slut hittade jag tre små underliga brädbitar redan uppskruvade bredvid en dörr i garderoben. Tyckte att det var något av en ödets fingervisning och spikade upp en dosa på varje bräda.
Vi har: Oh when the saints, An die Freude samt en bit jag inte vet vad den heter, rätt lik Für Elise.
Jag ska inte gå in på hur det var i detalj att spika där, och jag vet att jag nog borde ha skruvat men så små skruvar hade vi inte. Dock kom jag ihåg att det finns en grej man använder, ett verktyg alltså, när man spikar ner i hål, en grej som förlänger spiken liksom.
Jag kom aldrig på vad den heter.
Vet någon?
Detta var en testfråga för att se om man orkade läsa klart texten. Hälften av alla svenska universitets- och högskolestudenter skulle aldrig komma hit. Tänk på det.

Lite mer om jordbruk

Ni tycker att jag är dålig på att uppdatera, ja? Det har ni rätt i.
Har varit nere i Södern och beskurit olivträd. Fast det fick jag rätt snart sluta med för maken hade köpt en liten motorsåg. Är ju ingen mening med att gå runt och fjutta med en sekatör när någon kommer efter och sågar ned hela skiten i stort sett.
Fick istället börja elda träd då. Inte lika kul. Jättejobbigt att släpa träd till brasan och att kasta upp dem på densamma också.
Men det gick.
Och solen sken, i alla fall ibland. Och vi träffade folk som bor på landet.
Det är ju möjligt att Frankrike får mest jordbruksstöd i hela världen, men de bönder som får något av det där stödet träffar man aldrig. Egentligen vet man väl vilka det är. Precis som i Sverige är det de största jordbruken som lyckas pricka in EU-bidragen.
Och de bönder vi lite slumpartat sådär träffar har väl ärvt sina jordar i mer eller mindre bördiga landsändor, och eftersom det inte lönar sig med jordbruk har de sålt av av sina jordar och tja.
När de dör så är det inget av barnen som vill eller kan ta över, eftersom det är rätt mycket jobb för något som inte ens innebär existensminimum i lön.

När vi vandrade i somras träffade vi en bonde som hade sin gård längs den stora leden mot Kompostella. Han insåg själv att han i och med det hade räddat sin gård, för han lät bygga om en del av den till vandrarhem och sen gjorde han goda middagar - hans grej var uppfödning av kalvar.
Och det gick.
Han berättade om alltsammans, hur de tagit stora lån för ombyggnaderna, hur han måste avväga pris kvalitet. Hur uppfödning av kalvar går till.
Och han gjorde jättegoda kalvgrytor till middag...

Men slutsatsen är alltså att jordbruk är ungefär som att skriva eller måla eller något annat man inte kan leva på. En hobby. Sen måste man ha en försörjning också.

Pratade även om det med svågrarna. Så kom vi in på glödlampor och en svägerska morrade över att de här nya lamporna går fort lika snabbt som den gamla typen men kostar cirka 100 gånger mer.
Jo, det stämmer, förklarade en annan svåger. De nya lamporna tål inte att tändas för ofta. Något vi alla kunde bekräfta, det är lampor i badrum och typ passager som går sönder hela tiden.
I alla fall, svaret är att inte släcka dem. De drar så lite energi så att det lönar sig bättre.
Eller också aldrig tända dem förstås.

Och då sa en svåger, antagligen både apropå jordbruk och glödlampor: Men är det inte en underlig tid vi lever i?

Och det är precis vad jag tycker.
Och underligare lär det väl bli.
Hej.

Vad händer?

Har handlat. Inga specialgrejer, bara det gamla vanliga.
Förra gången köpte jag en sorts konserverad bläckfisk i sitt eget bläck, en jätteliten konserv som var så äcklig att jag fick slänga det mesta.
Nu håller jag mig i skinnet vad gäller bläckfisk.

Varje gång jag handlar så slås jag i det absurda i situationen. Valfriheten kan man kalla det, överflödet också. Eller rikedomen om man så vill. Klisterlappar i kassan som man ska ta med nästa gång om man vill få rabatt på bestick från Alessi.
Vad tror dom egentligen?
Att man är dum i huvet, eller?

Mustafa. Snubben som gick upp som en sol och ned som en pannkaka. Begriper ni den grejen?

Våren kom och sen drog den sig undan igen. Här är kallt och fint, kan man säga.

Läser Stefan Zweigs En europés minnen, har inte kommit långt alls, men är redan lätt skakad. Han beskriver sin barndoms Wien och det samhälle han växte upp i, strax innan första världskriget. Optimismen, hur tekniken gjorde landvinningar och folk fick det bättre och bättre. Hur stabilt allt var eller snarare verkade. Österrike-Ungern hade ju varat i tusen år och skulle säkert vara i tusen till...
Helt otroligt.
Men man får väl komma ihåg att han skriver det i ljuset av landsflykten undan nazisterna. Allt, precis allt slaget i spillror. Först riket i första världskriget som ju var en masslakt som liksom knäckte alla. Men det kunde bli värre, visade det sig.
Och i den situationen minns han.

Men just det där bedrägliga i det som verkar så solitt...

Det kan man fundera på.

transfer

Om ni tror att jag inte gör något så kan man väl säga att det är både rätt och fel. Men jag läser i alla fall några franska romaner.

I övrigt fortfarande dålit väder.

Klagovisa över den här dåliga våren

Ja, det är ju själva fasen också. Här blir man påmind om gamla kul projekt, som dåliga-foton-projeket, och så kommer man att tänka på andra misslyckade bilder. Och kollar sin kamera. Jodå.
Man skulle kunna lägga upp suddig närbild på bordduk, del av hockeyrink, barn som håller upp spelmoj som en sån där svart remsa precis över ögonen, suddiga blommor och en skarp och lite dyster bild på en oklädd gran ihop med en ljuskrona utan stearinljus.
Men man orkar inte.

Man läser dåliga franska romaner. Man googlar metmask, fågelholk och grodyngel.
Och våren, den uteblivna, håller i sig.
Kallt som det land man flytt.
Det händer ingenting. Allt har frusit faktiskt, det är liksom bottenfruset och väntar på bättre tider. Det. Paris. Våren. Platanerna, barnens armar, deras ansikten.

Det som ligger framför är som det som ligger bakom som det som är nu.
Bärnsten, vet ni att det finns en term för grejer som fångats i bärnsten? Inclusion. På franska. Inte så märkvärdigt, samma finns säkert på svenska men jag kan den inte. Det handlar om mineralologi. Heter det inte. I alla fall. Bergarter.

Läser kassa romaner och är dyster till sinnes.
Började istället läsa en bok om mordet på Folke Bernadotte.
Bra bok, antagligen, men inte blir man gladare?

Kanske vänder det typ om några dagar. Kommer någon ihåg det där fenomenet då sjöar vänder? Det var när allt vatten var 4°C (om jag minns rätt) och med andra ord lika tungt överallt. Då syresattes sjön och vattnet bytte plats med sig självt.

Det är nåt i den vägen man väntar på. Hej.

Dålig vår

Min son försökte förklara att det här ovanliga kalla och torra vädret som bara håller på och håller på kommer från Polen.
Jaha, men var var det innan, sa jag.
Polen, sa han.
Som om Polen liksom tillverkade jordens alla väder och sen skickade ut dem åt alla håll.
Jag misstänker Sverige.

Idag är det ledigt sen skola i morgon, jag är trött på ledigt, men framför allt trött på kylan. När den släpper ska jag fortsätta att måla om. Hej.

Jag googlar som en borstbindare

Min farfars far var borstbindare. Sitt borstbinderi hade han i Nyköpingstrakten, torpet ska ha hetat Runtuna och nu när jag googleearthar på det ser det ut att ligga en gammal skola där samt några villor.
I alla fall, min farfar lärde sig som barn och ung att binda borstar.
Då är man borstbindare.
Nå. Om man ska hitta det franska ordet för borstbindare genom googlingar får man hålla på ett tag (enklare är nog ordbok, men det tänkte jag inte på) men till slut hittar man alltid en sida. Som den här. Det verkar alltså inte finnas någon utbildning till borstbindare i Frankrike idag, men det är väl en parentes. Yrket finns dock. Och via sidan får man även en viss fransk vokabulär. Olika typer av borstar, att träbiten innan den blir en borste kallas ämne, att man borrar på ett speciellt sätt.
Men. Man får liksom inte allt.
Då får man googla vidare.
Och då kan man hamna i på den här sidan om ett av de sista borstbinderierna i Frankrike. Låg i Oise och stängdes för gott 1979. Har nu blivit ett av alla dessa små museer som finns i det här landet, ett museum över en svunnen tid. Om man rullar ned en bit finns en elva minuter lång film om borstbinderiet, ingen speakertext men vemodig musik som följer vattendrag, maskiner och produkter. Det sista borstbinderiet gav sig på tycks ha varit eltandborstar.
Men vad hjälpte det.
Ja, då har man en viss grundvokabulär, fransk alltså, för borstbinderi i allmänhet.

Men om man nu återgår till mig och min farfar så tog han upp borstbindandet som pensionär. I min barndom köpte han tagel av bönder i trakten där vi hade landställe. Han sågade och borrade ämnen i boden.
Väl inne i stan så tvättade han och sorterade taglet, band det i en sorts knippor så att det skulle torka rakt, sen band han borstarna. Sopborstar med extra långa skaft, klädborstar, nagelborstar och hårborstar t ex.
Så småningom fick han beställningar från en hästaffär i Stockholm som ville ha ryktborstar.
Och ryktborstar på franska, där tar det stopp igen.
Jag googlar på hästvård. Hittar massor av grejer och inser att det jag trodde var enkelt - man borstar av kusen med en sån borste som min farfar band, är i själva verket en hel konst med massor av borstar, skrapor och svampar. Typ.
Ja, då lär man sig lite om hästar också. Och hästvård. Och vet att min farfar band den sortens borstar som på franska kallas la brosse douce. Den mjuka borsten.

Och så här håller jag på när jag skriver på franska. Det gör jag däremot inte då jag skriver på svenska. Inte sjutton googlar jag mig fram genom tillvaron då. Kollar konstiga sidor där de säljer saker, museisajter mm.
Men det gör jag nu.

Nyligen genomförda googlingar:
trasmatta
spelmarker
borstbinderi dåra
hambo, schottis och vals
auktionskammare
nysilver
persianpäls
förfallen pant
mm

Ja, och på vägen hittar man då förstås en massa annat intressant, som ockrare och ockerränta, nyttjanderätt med mera.

Vart allt detta ska leda?
Den som googlar får se.

Andras dagböcker/Max Frisch

Det är väl egentligen alltid jobbigt att skriva, i alla fall om man har för avsikt att det hela ska bli något. En roman.
Ja, egentligen är det väl det enda jag försöker skriva numera. På riktigt. Blogginlägg behöver bara bli blogginlägg och de är en del av ett samtal med några andra bloggare och ytterligare några andra. Men finns tillgängliga för alla människor på jorden, vilket gör att jag ibland drar mig för att trycka på publicera.
Men i alla fall. Artiklar skriver jag inte längre och heller inget annat. På facebook har jag stora svårigheter att skriva något eftersom jag varken vill skriva om mitt privatliv eller mitt yrkesliv - som är i stort sett obefintligt.

Jag läser, eller ska vi säga återser, Max Frisch. En gammal knarrig farbror vars sista dagbok nu publiceras postumt i fransk översättning.
Ännu en av dessa gamla författare som suckar över sakernas tillstånd - eftersom det är 80-tal och han är europé, mest det kalla kriget och USAs kapprustning.
Och över att han dricker och över att hans unga, i alla fall yngre, amerikanska hustru tycker att han är en gammal gnällspik och inte tillräckligt tacksam eller erkännande gentemot USA.
På något vis känner jag igen det där.
Hur två världsbilder konfronteras hela tiden. Till slut håller man ju käften, men då är man redan på väg bort från det som alltid varit självklart. Och som naturligtvis inte kommer tillbaka.

Men i alla fall. Jobbigt att skriva. Max Frisch klagar också över sin misslyckade karriär. Det finns redan då han skriver denna dagbok en sorts arkiv med hela hans kvarlåtenskap, men han tycks mest vara trött på alltsammans. Särskilt att ge intervjuer.
Och så kommer han ihåg: en gång i tiden var jag arkitekt...
Och han drömmer om ett vitmålat trähus med ungefär tretton sovrum och ett praktiskt men inte särskilt modernt kök, en fin trädgård och ibland finns det snö. Ett medelålders par fixar matinköp och allt praktiskt och själv slipper han vara medelpunkten vid eventuella middagar. Han kan gå och lägga sig och gå upp tidigt nästa morgon, innan gästerna, och läsa tidningen, som alltid är gårdagens eller ännu äldre, i lugn och ro.

Tänk va.
En gång i tiden var jag också arkitekt och ritade små trähus som aldrig blev byggda och när jag mår riktigt bra här i min självvalda exil så drömmer jag ibland om att rita mycket små och mycket effektiva hus i vilka man kan vara ensam.
Men man måste också kunna vara fyra fem stycken, och så håller jag på och funderar ut på hur liten yta jag kan få in det. Brukar sluta med ca 15m2,  men då har jag även en oisolerad bod.

Och så till det här med att skriva romaner, vilket ju alltid är jobbigt. Det som är jobbigt är att gå omkring med en värld inom sig som man inte delar med någon, å andra sidan gör man ju det för att det är så man vill ha det.
Jobbigt var att gå omkring med den världen på svenska, att skicka iväg tjocka pappersbuntar till ett avlägset land och att aldrig kunna tala om det där efteråt heller. Med dem man känner och liksom lever.

Och då tog jag mig alltså för, så småningom (det tog fem år ungefär). Nu. Att sätta igång med det hela på franska istället. Vilket är precis lika jobbigt. Eller på många sätt värre eftersom jag kan så lite franska och måste googla så väldigt och eftersom jag fortfarande gör fel när jag talar franska och eftersom alla andra anser att de kan bättre franska än jag. Vilket ibland stämmer och ibland inte.
Jag är en jävligt petig person. Också på franska.
Men nej, jag berättar lika lite på franska om vad jag gör för omgivningen och nej, det tänker jag inte ändra på. Man kan prata sönder saker också och i vilket fall som helst så vet de ju bättre. Så det går inte. Men det jobbiga är alla dessa googlingar och översättningar och grejer man stöter på som man måste kolla upp hela tiden.
Ingenting går av sig självt eller särskilt naturligt.
Och ingen märker alla de här ansträngningarna.
Och ingen jävel tackar mig för att jag vet vad manchestersammet heter, eller arbetshästar eller mocka- eller lackskor, al, sälg och pors.
Blandskog, barrskog och flyttblock.
Men jag vet inte skillnaden mellan rivages och rives.
Jag har stora svårigheter med le littoral, som kanske, kanske betyder fastlandet. Bara för det googlade jag nu och det är inte fastlandet, det är en sorts remsa längs kusten. Jävligt underlig grej tycker jag. Tror inte att vi har någon motsvarighet egentligen. Å andra sidan har vi också en del konstiga saker utan motsvarighet.
Kustområdet, kanske.

Men det är just jobbigt. Men nu har jag klagat klart för den här gången.
Hej.

Birds on line

Funderar på att döpa om bloggen till Black Sverige. Särskilt om jag får betalt gör jag det. Lättit.

Annars har jag som jag gör med ojämna mellanrum pluggat fågelläten igen. P2s pausfåglar med tillhörande kommentarer är en guldgruva!
De där två farbröderna kan otroligt mycket om fåglar och är djupt engagerade. Oh nej, kan en av dem utropa om någon titas varningsläte. Inte alls.

Och så liknelserna. En fågel som sjunger som då en silverslant liksom svirrar ned på en marmorskiva. Och sen undrar de om det säger något egentligen för några marmorskivor har vi ju inte längre. Tror de. De har inte sett nya kök, säger jag.

Sen försökte jag återigen ladda ned koltrasten som ringsignal till min mobil, men det gick inte. Lyckades däremot få den att låta i teven när dom andra kollade på någon amerikansk serie (gick via modemet). Det blev ett jädra liv. Och sonen påstod att den där fågeln hör man bara i Sverige.
Fel, den satt ju framför en miljonprogramsskiva och sjön för full hals här i Paris för något år sen.
Vilket bekräftades av de små farbröderna. Koltrasten väljer platser med god akustik för sina framföranden.
Kanske skulle man vara koltrast. Merle noir.

By the way, de flesta fåglar med en färg i namnet har samma färg i namnet på franska. De flesta fåglar är gröna och grå, svartfläckiga och kindade, rosiga, röda och egentligen beiga.
Men ingen har ordet beige i sitt namn.

När jag var liten och vi åkte till landet körde min pappa fågelkasetter i radion. Först sa en röst det latinska namnet, sen kom lätet.
Det innebär att jag känner igen rätt många latinska namn också.

Och innan internet fanns - om man ville ha reda på ett fågelnamn - så fick man gå via just latinet, från fågelbok till fågelbok. Det gick det med. Innebar att jag läste mer om fåglar. Och fågelböcker är ren poesi, hör här t ex den som kan säga vicken jågel det är vinner - eh, något (tar bort lite här och var annars blir det för lätt):

...Skuttar fram på marken i långa hopp, spanar i upprätt ställning, niger... Sjunger i topp. Sången silverklar, börjar med hisnande höga toner, ramlar så ned i en blixtsnabb räcka av ostyrigt porlande toner, hejdar sig igen, dansar åter iväg. Annat typiskt läte är ramsor av hårda kraftiga knäpp. "tick-ick-ick...", låter som när moraklocka dras upp...

Detta bör ni väl klara.
Hörs !